2018, dra åt helvete, utan att ens ta i. Sommaren få jag säga stundtals var helt underbar, men under den ytan så har det bokstavlig talat vart fullständigt kaos. Jag försökte länge hålla uppe en fasad som var så långt ifrån min verklighet. Jag bokade in festivaler, både Summerburst i Göteborg och Summer on i Båstad. Rest till Berlin, Spanien och husbilat på västkusten samt vart på Visingsö med Mika och mycket mer. I hopp om att nya platser och ledighet kunde rädda mig så blev det till slut alldeles för mycket när jag väl var tillbaka till vardagen. Jag hade slagit så hårt in i väggen att jag många gånger inte orkat resa mig. Försökt döva ångest med både medicin och alkohol. Jag började gå i terapi som senare gick över till att jag började käka anitdepp, utan att få någon större effekt. Allt blev ännu jobbigare ju längre tiden gick. Brutal ångest, panikångest, utbrändhet, stress, för mycket krav, sömproblem. Tränade mycket. Hade problem med nervskadan i ryggen och behandlades många gånger. Tog hand om alla andra istället för att börja ta hand om mig själv.

 

Tose gick bort i sommras 23 år gammal och den smärtan var och gör fortfarande så fruktansvärt ont. En mängd andra problem och nu har min älskade katt Mange blivit dålig och ska opereras i veckan, men det kommer lösa sig. Under snart en månads tid har jag legat inne på en psykiatriavdelning. Min sinnestämning har vart på noll och saker som jag tidigare glädjts av är inte längre roliga. Inget hade någon betydelse längre och det blev allt tyngre att bara orka andas. Jag har fått diagnosen depression och panikångest. Legat inne min fjärde vecka nu och testar min tredje behandling efter att de två andra inte gett resultat. Jag var så otroligt rädd för att människor inte ska ha kvar bilden av mig som explosiv, glad, galen, spontan. Men jag kan inte heller längre försöka täcka för den personen, för hon är inte här, inte just nu. Psykisk ohälsa har alltid vart en hjärtfråga för mig och idag skäms jag inte längre. Det är fortfarande jobbigt men det är aldrig ens egna fel. Försöker blicka framåt fast det fortfarande är riktigt tungt, senast igår gav jag upp, igen. Men mitt största mål 2019, det är att jag ska välja att leva och tro på att det kommer ljusare tider. Hoppas att denna resa gör min starkare, trots att man är så otroligt jävla svag. Må gott vänner ♥