Åh mitt vackra hjärta! Funderar på hur mina dagar hade sätt ut om Tose inte funnits där? Vad som hade hänt om han aldrig kommit  in i mitt liv? Vad som hade hänt att han aldrig blev skadad? Ibland känns det som allt händer utav en anledning, onda som goda. Ibland faller mindre bra saker isär så andra kan falla tillsammans.. Idag var det en himla mysig stund tillsammans med honom (som många andra) att man måste stanna och upp känna att man är väldigt lyckligt lottad som en får tillbringa tid tillsammans med en av dessa fantastiska varelser som hästar faktiskt är. Inte heller vem som helst, utan han. Han som lärt mig så himla mycket, fått mig att skratta, fått mig att gråta, fått mig att svettas, fått mig att ge upp, fått mig att komma tillbaka och kanske det allra viktigaste, fått mig att vara lycklig. Jag vill att han ska veta att jag uppskattar han så himla mycket även fast jag inte alltid är på topp eller hur dåligt det än ibland går för oss när vi tränar. En sak är säker. Jag tränar inte honom, vi tränar varandra. Jag hoppas verkligen att jag får ägna mer tid åt min arabkorsning som tidigare inte kunde gå i hage tillsammans med andra hästar, knappt kunde hållas i skogen och som gått från hyperexplosion till stallets mest lugna och trygga häst. Jag hade aldrig haft råd att kunna ha en egen häst eftersom det kostar så himla mycket pengar, så jag är oändligt tacksam att jag av alla människor fått den chansen som många inte får just på grund av kostnaderna. Att vi inte tränar för tränare eller tävlar spelar ingen större roll även fast det hade vart en rolig upplevelse, men jag har fortfarande honom. Trots att jag är 18 år och egentligen borde rida något större så håller jag honom kvar just för att kärlek övervinner allt. Ingen i världen kommer någonsin förstå hur mycket han betyder för mig, den lille vita ponnyn. Idag sa hans ägare att det är fint att se att han fick bli en riktig "häst". Att komma bort från all inre (och även yttre) stress och alla spänningar som uppkom i hans kropp. Inte just bara för att han tävlades utan för att han var så ostabil och osäker i sig själv. När jag för mer än två år sedan fick upp ögonen för honom (vilket jag egentligen aldrig hade kunnat tro) på grund av hans ibland extremt konstiga personlighet. Han var ofta mitt sista-handsval vid val av hästar. Trots detta har vi gjort en himla stor resa. Det är helt otroligt om man blickar tillbaka faktiskt. När jag väl "tog över honom" gav jag honom en andra chans till livet, en chans som få i fel händer inte hade gett honom. Det finns så himla mycket mer än en presstation ute på banorna. Vet inte vad jag vill få ut utav det här inlägget. Lite glädjetårar och lycka som trycker mot hjärtat. Han är guld!