Jag har länge funderat på att skriva dethär inlägget. Tankarna har vart otroligt många. Ska jag våga dela med mig av den här tiden? Kan man kalla denna otroligt jobbiga och tunga tid för erfarenhet? Hur kommer folk att se på mig? Kommer dem att se det som att jag vill ha uppmärksamhet, om inte värre, att jag söker bekräftelse? Kommer dem att se mig som den svaga länken? Är jag tillräckligt stark för att dela med mig av något som är såhär pass personligt? Detta inlägg kommer aldrig att vara en förlåtelse för bloggens lidande, aldrig. En stor anledning till att dela med mig av denna tidpunkt i livet är för att kunna motivera och inspirera andra unga och kanske äldre själar därute som kanske vart, är eller kommer att vara med om något liknande. Jag har alltid, trots mitt svarta hjärta som jag humoristiskt sätt brukar beskriva mig själv som känt väldigt stor empati för andra människor. Inte minst mina nära och kära. Jag har sedan dagis alltid bestämt att alla ska få vara en del av gemenskapen. Sedan har man givetvis formats av samhället med åren, något som jag tycker är otroligt sorgligt, att samhället kan ha så stor makt. Men i grund och botten är jag en väldigt givmild person som älskar att kunna hjälpa andra människor, och likaså djur. 

 

Sedan en tid tillbaka, närmare över sex månader har jag mått väldigt dåligt som vissa av er kanske känt av i bloggen. Jag är inte personen som vill visa mig svag och håller därför ganska mycket för mig själv. Bloggen finner jag inte heller som någon personlig dagbok utan ett ställe att dela med mig utav mina bilder och annat händelserikt som händer i livet. Till en början trodde jag att jag drabbats utav utbrändhet. När man kommer till den punkt när man pressar sig själv alldels för hårt som gör att kropp och psyke inte orkar med dem vardagliga rutinerna. Det började bli jobbigt att åka till stallet, jobba, träna och inte minst att gå till skolan. Något som jag tänkte skulle gå över om några dagar, för visst har vi alla dippar i livet när det känns lite trögt? Något som jag kallar för omotivation. Men det som jag trodde var en utbrändhet fick aldrig ett slut. Jag gick väldigt länge och mådde otroligt dåligt psykiskt av olika anledningar som jag väljer att inte dela med mig utav. Det är något som är personligt. För visst har vi alla våra problem? Mitt tillstånd var inget jag ville att mina vänner skulle få veta av. Jag är ofta den som hörs och syns ganska mycket, något som är omedvetet. Alla har vi olika personligheter och jag är ofta den individen som är glad, sprallig och galen. Hur kunde hon som alltid var på topp vara så trasig långt innanför den starka fasad till utsida? Det var länge svårt för mina kompisar att tro. Varje dag började bli en kamp. Vissa dagar var bättre en andra, men många dagar var otroligt jobbiga. Jag orkade inte ta tag i mina vardagliga sysslor så som jobb, häst och plugg. Jag tvingade mig själv att träna, något som höll mig motiverad som jag hade gett mig faan på att jag skulle klara. Det började bli jobbigt att ta sig till skolan. Jag orkade inte plugga, fick koncentrationssvårigheter och hamnade därför efter en hel del i skolarbetet. Resultatet av detta blev ännu mer skolk och frånvaro. Det fanns länge en känsla inom mig som alltid tyngde ner mig. Ni vet den typ av känsla som man inte riktigt kan sätta ord på. Så fort något positivt i livet hände som gjorde mig glad fanns det alltid något som tryckte ner mig, alldeles för långt.

 

Den senaste tiden har vart fylld av ångest, stress, panikattacker, oro, skuld, drama, bråk, alkohol, droger, polis, ambulans, tårar, svaghet, psyk, medicin, överdos, olycklig kärlek och olycka. 

 

Jag har vart på botten. Jag har gett upp, tappat greppet helt, inte minst om mig själv. Funnit livet som något jobbigt och meningslöst. Jag har gjort flertal saker som jag verkligen inte är stolt över, som jag vid den tidpunkten inte brydde mig om. Något som för mig inte kvittade när man möter den gräns när ingenting längre spelar någon större roll. 

 

Jag kom till en punkt där jag kände att jag var i stort behov utav hjälp, ofrivilligt. Jag försökte flera gånger övertala mitt inre att jag faktiskt behövde vägledning att hitta tillbaka till mig själv och försöka finna min styrka. Jag väntade länge att allt en dag skulle få ett slut. Att all oro, stress och ångest skulle lägga sig. Att problemen skulle minska och att jag skullle gå tillbaka till mitt riktiga jag. Det var av en slump jag en dag totalt bröt ihop inför en helt okänd människa, som senare blev min räddning. Det är med tårar i ögonen jag skriver hur otroligt tacksam jag är över att hon finns och att hon ville hjälpa mig. Något jag kommer vara evigt tacksam för och bära med mig hela livet. Jag bekskriver denna människa som en mänsklig levande änglavakt. Denna person hjälpte mig, stöttade mig på alla sätt en människa kan göra. Hon fick mig att orka och tog mig på största allvar. Vid den tidpunkt när mina närmsta vänner försvann som också gjorde allt mycket jobbigare. Utan henne hade jag aldrig tagit studenten, jag hade inte heller kunnat se mina äslakde klasskompisar springa runt i sina mössor med rosor runt halsen.

 

Allt blev bättre, ett tag. Jag tog studenten. Höll masken ett väldigt bra både vi middagen och under talet inför hela årskurs tre trots att det var en otroligt jobbig dag. Att splittras från mina underbara vänner, min trygghet som alltid funnits där, lyssnat och stöttat mig. Men sedan brast det. Alla känslor kom på en och samma gång. En blandning av lycka, sorg, oro och tacksamhet. 

  

Dagarna efter studenten blev bättre. Det var en stor press som släpptes från mina axlar. Vid den är tidpunkten har jag slutat träna både mig själv och hästen för länge sen. Något jag trodde skulle avlasta och underlätta min vardag och mitt tillstånd. Något som inte hjälpte över huvudtaget. Det blev värre och jag var för inte alls länge sedan inte långt ifrån att släppa precis allt. Detta för att inte hittat någon bättre utväg. Men djupt där nere i mörkret fanns en vändning, min andra räddning utav mina underbara närmsta vänner och min saknade syster. Dem satte sig ner och bara pratade. Ett ganska tufft samtal men som för mig betydde otroligt mycket. Något som fick mig att helt få en helt annan bild på livet. Något som jag är otroligt tacksam för. Jag kan inte riktigt beskriva hur, men dem sa så himla viktiga och bra saker om både mig och dem själva. Mitt i allt har jag vaknat upp. Slutat tycka synd om mig, som man desperat gör. Jag är inte återställd, det kommer ta sin tid. Men att ha en helt ny syn på livet är för mig något jättestort. Jag trodde aldrig, över min döda kropp att jag skulle klara det. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle ta studenten och det bevisar på hur stark jag är, hur långt jag har kommit. Det blir bättre, kanske inte idag eller imorgon. Men det kommer. Livet är underbart hur jävla tufft, mörkt och jobbigt det än har vart. Jag är otroligt TACKSAM över mina underbara vänner, min änglavakt och mina klasskompisar för att alltid trott på mig. 

 

Om ni tycker detta var intressant har jag en liten "livsguide" att dela med mig utav, som jag själv tar hjälp av varje dag för att finna mig själv och behålla lugn, styrka och självförtroende. Det finns massor att skriva, men känner att det här räcker. Jag hoppas över hela mitt hjärta att ni som kollar in här varje dag mår bra. Lever, andas, skrattar, älskar och är friska, för man vet aldrig vad som väntar. Ta hand om varandra och var er själva ♥