Jo, rubriken säger det mesta. Teoriprovet klarade jag fint, det vill säga godkänt. Aldrig vart så nervös på flera år. Kunde känna pulsen slå genom hela kroppen. Ont i hela magen och ett huvud som gick i 110. Sjukt. Både jag och syrran klarade teorin så framåt eftermiddagen var det dags för uppkörningen vilket syrran också klarade galant. Grattis ♥. Hon hoppade ut ur bilen i glädjetårar och det var min tur att hoppa in med en iställning att jag kommer klara det lika bra som hon. Spänd som en fiolsträng men ändå levande för stunden. Tappade bort mig åt vilket håll jag skulle i en rondell så missade att kolla åt vänster. My bad, yes. Sedan sa denna gammla, konstiga, rökstinkande gubben som satt bredvid mig att jag inte hade uppsikt bakåt och låg alldeles förnära en cementvägg som tillfälligt fanns där pga ombyggnad. Vägen var smal som jag vet inte vad, 70 km/h och möten med lastbilar, men nejnej jag låg förnära högerkanten. Var han ens uppmärksam på min körning för jag kollade sikten bakåt heeela tiden i alla speglar :(. Sååå besviken, ledsen och arg. Sen att det inte finns tid för uppkörning förens i slutet av juli gör mig bara ännu mer ledsen. Det innebär att jag i såfall måste göra om teorin då också eftersom det gått två månader imellan. Men ska försöka hitta så jag kan köra upp i något annat län. Sen att jag (av alla) fick uppkörning halv fyra när alla slutar jobbet var väl också lite retligt när det är som mest bilar. Kan ju inte lägga skulden på honom bredvid med det fanns ingen stämning alls. Bara hård, kall död typ. Så är det. Texten blev lång som fan men aja. Kul för er som läste om mitt misslyckande i livet :)) Nu ska vi "fira" mitt mysslyckande/Olivias körkort. Det tråkigaste är att jag måste göra om körning igen. Återuppleva samma känslor. AVGÅR!